In a world full of people
You with the sad eyes
Så nu väntar vi bara på bakslaget, vilket kan komma den 28... hehe^^
Got dizzy dancing tango
Men herregud, vad jag blivit osmidig! Det är så man vill gråta. Det är bar att börja om från början. Petra, nu flyr ut ur våra kartonger och åter in i dansens värld!
och liss, bäst vi börjar samla kartonger:O Kramz på er
We are strong, no one can tell us we're wrong
Ja, ännu en skol vecka. Måste säga att veckorna far iväg innan ja hinner se dom:P Idag har det som vanligt varit en ganska så trist dag, och än värre var att jag blev själv efter skolan. Men efter lite smsande så kröp tess ur sin mörka håla för att möta mig och Ajaks då vi skulle retunera en klänning. Efter att han träffat typ hela tess familj, och dragit runt emelie som en vante gick vi vår väg hem, och då jag kommer in genom dörren hör jag muttrande och svärande, aha mamma är här.
Mycket riktigt, det jag hör är "och här ser ut som en annan jävla knarkarkvart. Du kan då fan aldrig hålla det du lovar" varav jag blev le och svarade "amen mamma, du har lovat att sluta röka i snart 6 år, hur går det? Jag gissar att du slutat vid det här laget, eftersom du håller vad du lovat" hehe... vredesutbrott från min moders sida, men det bryr jag mig inte om. För jag är glad. Se, titta titta :D
Det var väl allt från mig för tillfället. Eller nae. Petra jag kommer aldrig att förlåta dig! haha^^ morr :)
In my field of paper flowers
Och det är inte alltid en bra sak.
Visst har jag insett att jag inte kommer bli något efter att ha gått estet. Att ett jobb inom musik ligger
lång bortom räckhåll för mig. Jag är inte direkt dum och naiv, och tror att jag ska lyckas inom det. Ändå blir jag arg när folk dömmer oss som går estetiska, men det är kanske den enda chans vi har att få göra det vi gillar? För sen kanske den inte blir tid över. Även om folk säger att ingenting är omöjligt, bara du tror att du klarar det. Ledsen, men vissa saker är omöjligt. Annars skulle det vara fred på jorden, alla skulle ha jobb, och halva jävla befolkning skulle vara superkändisar.
Sorry, men världen är inte så.
Det gör förvånansvärt ont att inse att jag aldrig kommer att stå där. Ångesten väller över mig och jag kan inte sätta ord på ilskan som växer så fort jag tänker på att jag kommer att sluta på nåt jävla kontor. Göra nåt jag absolut inte gillar.
Ingen kan uppmuntra mig och säga att "men du kan klara det". För jag VET att jag inte är nog bra. Du kanske tycker att jag har en negativ inställning? Nej, jag har bara insett verkligheten.
Snart skola!
Ack, dagens hightec mojänger. Och för att bättra på allt så hör jag 2a chansen melodifestivalen där han i bwo: skrälar your'e not aloooone.
Livet är , underbart visst är det?
Måste jag förresten nämna att jag saknar es, tur att det snart är måndag för min abstinens efter mina så kära vänner har tvingat mig att springa varenda förbannad dag på lovet.
Nå, hej då och murv på den stackars jävel som läser detta
